Just nu känns det inte så där jättebra, han har just lämnat mig och vi kommer inte ses på ett tag. Jag har alltid varit rädd för att känna allt det här. Ärligt talat så har jag velat hålla avståndet från början just för att undvika alla dessa känslor. Men det går inte längre, min barriär minskar mer och mer. Han frågade mig om han var värd allt detta. Klart du gör... skulle det ta slut nu skulle jag ju bli ännu mer ledsen och det skulle bara göra ont. Nu är det ändå "bara" en otrolig saknad jag känner. Att ha nån där som håller om en och får en att känna sig hur älskad som helst. Det jobbigaste är ändå alla runt omkring en, som alltid har sin kära nära sig. Känner avund för dessa...
Kommer snart åka till Katrineholm för inläsningstid. Kul, då kommer jag närmre Robin, men ändå långt ifrån. När jag är i Katrineholm så kommer mina föräldrar ändå ogilla att jag är med honom för länge. Sova över det får jag självklart inte och jag får inte göra som jag vill. Jag gör oftast som dom vill för att jag har ett psyke som alltid vill vara "the good girl". Ska alltid plugga jättemycket, träna mycket osv. Ibland stannar jag upp och funderar, varför gör jag det? Kommer jag ett steg längre än andra då? Oftast gör jag ju inte det...
Känner att jag kan börja gråta närsomhelst. Jag som trodde att jag var stabil. Har ju gråtit hur mycket som helst nu.
Kommer ihåg i början av förhållandet, var bara några dagar kvar innan jag skulle tillbaka till Uppsala och plugga igen... Det har ju alltid varit ett distansförhållande. Men jag klarade mig mycket bättre i början. Kan bero på att känslorna inte var lika djupa och jag fortfarande kände mig hur självständig som helst. Jag behövde inte honom.
När vi blev tillsammans så ville jag alltid hålla det här avståndet. Jag ville ha min barriär. Jag var rädd för att få mitt hjärta krossat om jag släppte in honom. Jag var rädd. Egentligen så ska jag väl inte vara rädd, har ju aldrig blivit utsatt för det tidigare. Men jag är väl försiktig av mig...
Min mamma berättade att en bekant till henne ville försöka para ihop mig med nån. Nej sa jag... Så du har bestämt dig för Robin nu eller, frågade mamma, mmm sa jag då.

Men vad vet jag, jag kan styra mina egna känslor men jag kan ju inte styra hans. Kanske får ändrade känslor senare, det vet man aldrig. Det är det som är så jobbigt och läskigt. Visst vi kan vara hur förälskade som helst nu, men hur vi känner senare vet ju ingen av oss... Dumt att tänka på det nu. Ska ju bara njuta av nuet... Kan ändå inte sluta tänka på framtiden, hur det kommer se ut, om jag kommer leva där ensam eller ha en familj, om jag är lycklig eller ej osv.

Om jag fick välja min framtid, inte så där 20 år in i framtiden utan efter min femåriga jävla utbildning så vill jag vara hos Robin, jag vill se honom varje dag, vakna upp där vid hans sida och han kommer föralltid vara sådär gullig mot mig, alltid försöka göra mig glad igen när jag tjurar upp vid ett hörn och alltid få mig att känna mig älskad. Och självklart så vill jag ha ett bra jobb och socialt umgänge också :P

Långt inlägg det här blev. Väldigt personligt också, så du som tagit dig igenom detta... grattis du har just läst mina innersta känslor.