1/9
Publicerat 2014-09-01 20:25:29 i
Allmänt
Äntligen fick vi gå på ultraljud. Som vi väntat. Har gråtit och längtat. När dagen väl kom så var jag så nervös. Försökte att inte gråta. Robin försökte lugna mig och tröstade med att allt skulle vara bra. I väntrummet satt vi och jag bröt ihop lite. Till slut så ropades mitt namn äntligen upp, följde efter barnmorskan till rummet för ultraljudet och fick lägga mig på patientsängen. Framför oss var det en tv-skärm där vi skulle få se vår bebis. Barnmorskan smorde på gelen och det var dags. Först såg jag bara en blobb och tänkte, jaha det var alltså inte verkligt, det fanns ingen bebis. Men sen kom huvudet fram i bild! Sen såg vi kroppen och det bultande hjärtat. Det var en fantastisk upplevelse. Barnmorskan var nog koncentrerad det tog lång tid varje gång hon skulle berätta om något var normalt eller inte. Har fått höra det tidigare att barnmorskan kan dröja så jag var inte jätte nojig men Robin berättade att han ville skrika ut frågan hur är det då?! Några gånger när det dröjde så. Allt såg bra ut och bebisen är tydligen väldigt proportionerlig enligt barnmorskan :). Pojke blir det troligen också :) 
